Therese Karlsson

Jag vill att alla ska se mig precis som de gjort innan. Jag är fortfarande samma person, fast i lite sämre skick – och det är ju inte konstigt. Såklart att folk frågar hur är det är, hur allt går och många säger att det är kul att se mig när vi ses ute. Det har jag full förståelse för. Jag brukar också fråga hur det är, men bara en gång och det räcker . Jag är inte den som klagar, men frågar någon hur det är och jag säger att det är fint så är det så jag känner eller så kanske det är fel tillfälle att prata om hur jag egentligen mår. Mår jag dåligt så jag behöver prata så säger jag de, det hjälper inte att tjata och ifrågasätta, jag fungerar inte så. Jag vill inte att folk ska ignorera mig men jag vill inte heller vara en person som man tycker synd om hela tiden. Trots den här förbannade skiten så är mitt liv bra. Jag har en underbar sambo, familj, släkt, svärföräldrar med familjer och släkt samt mina vänner.

I fredags hade jag en helt okej kväll. Var inte så sugen att gå ner på hotellet, men tack vare mina vänner så blev kvällen bra! Jag hade kul – annars hade jag ju såklart gått hem, men jag var kvar efter att de slutat, som vanligt! Det som gjorde att jag hade mindre kul och hade lust att gå hem var just tjatet om jag verkligen mådde bra och om jag verkligen hade kul. Hade jag mått skitdåligt hade jag inte gått dit och hade jag inte haft kul så hade jag gått hem, that’s it! Trött är jag ju jämt nu för tiden, men mår jag riktigt dåligt så syns det verkligen på mig. Oftast så ser jag ut som ett vrak varannan onsdag när jag fått cellgift, då är det inte mycket med mig. det kan de som sett mig de dagarna intyga. Men bara för jag ser sluten ut så vill jag inte att folk ska kommentera de. Jag vet hur jag ser ut och hur jag mår, det behöver ingen påminna mig om.

Nu menar jag ju såklart inte att folk ska fråga hur det är eller om någon har frågor angående behandlingen eller något. Bättre att man frågar så man får rätt information, men man kan sköta det på ett snyggt sätt.

Jag är en ganska så envis person. Jag kan vara jättetrött så jag egentligen behöver sova, men jag blir helt knäpp när man är hemma hela dagarna och inte träffar något folk. Så ibland träffar jag kompisar bara för jag behöver, rätt att jag inte orkar. De kan vara bara en liten stund, alla tycker inte att den stunden är så viktig. Men för mig är de guldvärt att bara träffas en liten stund, för att prata om allt som händer, inte bara kring mig.

Avslutningsvis - Gör mig inte sjukare än vad jag är, tack!