Therese Karlsson

Ja herregud, jag är verkligen urusel på detta. Nu måste vara sjukt trötta på att jag inte sköter uppdateringen här! Men idag har mamma skrivit till mig och frågat hur det går, så måste väl skicka upp ett inlägg här nu. Det är illa när jag måste kolla förra inlägget för att komma ihåg vad vi gjort och vad jag berättat för er.

Denna veckan har vi fått i ordning lite här hemma. Städat och fixat klart ute i förrådet. I tisdags körde jag, Christian och Signe till Linneryd för att hämta mamma och Maja och sen körde vi in till djursjukhuset för att vaccinera Signe och Maja. De var superduktiga båda två. Efteråt fikade vi hos Sara innan vi körde hem till mamma och åt lunch. Mamma har börjat rensa på vinden också, så jag var och rotade bland mina barnkläder. Ska slänga de mesta av de. Det som mamma har sytt själv ska vi spara, men resten får åka till tippen.  Sen på kvällen kom Erica och Christian hit, vi grillade och bara umgicks, väldans trevligt!

Igår gick dagen till att bara ta de lugnt och sen städa, skönt, men det är redan skitit igen. Hopplöst! Sen på kvällen åkte jag, pappa, farmor, farfar och Signe till Uråsa för att kolla på när kusin Stina spelade fotboll., roligt : )

Idag har vi varit och hälsat på hos Christians morfar. Alltid lika trevligt! Nu lagas det mat här. Kryddiga färsspett och klyftpotatis. Något nytt recept, så det är spännande. Nu ska jag plocka i ordning på köksbordet så vi får plats när vi ska äta. Och sen ikväll blir det tv-tittande och ta de lugnt.

Ha en bra kväll!

Är ledsen för den kassa uppdateringen!
Onsdagen började med kaos. Skulle vara på sjukhuset vid 8, körde hemifrån vid halv 8 ungefär. Efter en bit kom jag på att jag glömt plånboken så då var det bara att vända. Så innan vi egentligen kom hemifrån var klockan nästan kvart i 8. Körde på ganska så bra eftersom vi var sena. Sen finns det ju de som kör på 90 väg och bromsar ner till 75 bara för det kommer en fartkamera, sjukt irriterande! När vi kommer till Bramstorp så står polisen där och kollar körkort och så skulle man blåsa. Jaja, där var det bara att ställa sig, sist i kön! Men det gick ganska så fort i alla fall. Just då tänkte jag på vilken tur att jag vände och hämtade plånboken. Ibland ska man ha tur. Väl i Växjö gick det bra. Tog lite längre tid eftersom vi var sena in, men de rullade på ganska så bra ändå. Mina vita blodkroppar är nu ännu lägre vilket gör mig mer infektionskänslig, så det gäller nog att börja passa sig lite. När jag var klar och sköterskan tagit ut nålen ur porten så blödde de som tusan, det brukar det aldrig göra! Men troligtvis så var mina trombocyter låga och då koagulerar inte blodet lika lätt, men efter ett tag så löste även det sig. Åkte hem och beställa mat, som vanligt.
På kvällen mådde jag inte superbra. Väldigt seg och hade lite lite feber, pendlade mellan 36,8 och 37, 4 typ, men den steg inte mer så behövde aldrig ringa in, men jag var allt lite orolig.

Kände mig seg i torsdags med, värre än vanligt. Låg och kollade OC men kände att jag behövde göra någonting också, Så kokte rabarberkräm och sen gjorde jag cheesecake och glass innan jag återgick till tv-tittandet. Annars var det en ganska så lugn dag, vad jag kan minnas nu i alla fall.

I fredags var jag och Signe nere hos Anna och hennes lilla valp Alva och busade. Hundarna gick bra ihop och busade någon timme medan vi fikade lite, mycket trevligt så det borde vi göra om Anna! Sen stack vi hem och jag bytte om och så käkade vi lite lunch innan vi körde till Linneryd och lämnade Signe innan vi begav oss in till Växjö. Christian skulle in och prova linser och efter det fick det bli en liten fika hos moster Sara. En sväng till Grand hann vi också med innan vi skulle möta upp Christians mormor c/o för middag på Hong Kong, mysigt!
När vi var på Grand så mådde jag verkligen dåligt. Funderade på att köra hem så kunde Christian åka med sin mamma hem. Men jag vågade inte köra. Trodde jag skulle svimma när vi var där, men när vi ätit så blev det dock lite bättre.
När vi körde hem körde vi till mina föräldrar och hämtade Signe innan vi körde hem för att sova.

I lördags gjorde jag egentligen ingenting på dagen. Kollade OC och tog de lugnt. Crissan kom hit och sen fick de upp till ishallen för att kolla hockey. Under tiden gjorde jag mig i ordning och förberedde maten lite. När de kom hem blev det grillning, jag, C, Crissan, Simon, Annie och Ola. Även Hanna kom bort en sväng på kvällen. Hade en mycket trevlig kväll, tack alla för ni gjorde den bra!

Gårdagen startade vi med en rejäl sovmorgon innan vi steg upp och körde bort till Carmen och Peter en runda innan vi stack ut i skogen. Så igår eftermiddag hade vi en riktigt trött hund. Först busat med Hudde innan hon var ute och sprang som tusan i skogen. På kvällen var jag och Erica fiskeänkor så då var jag och Signe borta hos henne och hälsade på och snackade skit. Var så längesen jag träffade henne och bara satt och pratade, så det var guldvärt!

Började plocka i förrådet igår också, behöver röja upp lite där ute. Och nu är det inte så mycket kvar, får se om vi tar det sista idag, skönt att ha de klart innan Christian börjar skolan igen. Annars blir det nog lugnt idag. Kanske lite städning, vi får se. När man är lediga ska man ta dagen lite som den kommer, inte planera alla dagar så mycket.
Något som måste göras är i alla fall att plocka i ordning lite här, så jag får väl börja med det i alla fall.
Hörs!

Håret växer och gror. Här är två bilder som är tagna i tisdags.

Man ofta hur folk klagar på att de är trötta, har värk, hur tråkigt det är i skolan eller på jobbet. Är detta bara för man tar allt självklart? Ibland är det som att en del klagar bara för att de ska. Givetvis att man är trött ibland, kanske gått miste om några timmars sömn. När man blir äldre får man värk, det bara är så, varför klaga över det? Självklart kan jobbet och skolan vara tråkigt, jobbigt och stressigt. Fast om det är fruktansvärt jobbigt och tråkigt hela tiden och om man klagar över det för mycket, trivs man då? Är det rätt ställe att jobba på eller rätt utbildning man har valt? Frågan jag ställer mig är om det blir bättre av att klaga? Försvinner tröttheten, värken och allt det jobbiga då? Jag själv har ofta klagat, det är så de flesta av oss fungerar. Men sen jag blev sjuk har jag fått en helt annan syn på de. Så trött som jag varit under behandlingen har jag aldrig varit innan, så ont som det gör i benen när jag får stickningar har jag aldrig haft innan och så mycket som jag saknar skolan och jobb har jag aldrig gjort, men så lite som jag klagat detta året har jag aldrig gjort innan. Däremot tycker jag att alla andra klagar mer, är det för att man lägger märke till det och jämför med sig själv? Att alla andra ska vara glada för att de är friska och klarar av att jobba men att de inte uppskattar det, medan jag hade gjort vad som helst för att inte ha missat skolan i våras och kanske till hösten och sommarens jobb.

Att ha Cancer är tufft. Men jag har haft tur, jag har klarat mig fint. Vissa dagar har varit bra medan andra dagar har varit skit, men det finns de som får kämpa sig igenom varje dag och inte vet om de ska klara sig överhuvudtaget. Många får dödsångest redan när de får diagnosen. Medan ångesten för andra sakta kommer krypande under behandlingens gång. Nu för tiden är det skrämmande hur många som får cancer. Och många är livrädda för vad som komma skall. Ju bättre behandlingar och så vidare blir, desto fler kommer övervinna sin rädsla för sjukdomen, men för en del kommer det allatid att vara den skiten som tog någon näståendes liv. Jag är glad, jag fick behålla min pappa och om jag klarar mig ifrån infektioner så kommer jag också klara mig fint! Att jag fick behålla pappa gjorde att jag övervann min rädlsa för cancer. (Även om jag skulle få en infektion hoppas jag att jag skulle klara de, men det är sånt man aldrig vet. Cancer är en allvarlig sjukdom och man vet aldrig hur min kropp skulle reagera om jag blev sjuk).

Nog pratat om mig.
Cancer tar många personers liv. Jag vill att fler ska överleva och övervinna sin rädsla. Se att ingenting är omöjligt. Men för att detta ska ske krävs mer forskning och utbilning. Barncancer fonden ser till att drabbade barn, ungdomar och deras familjer att får den vård och det stöd de behöver under behandlingen.

Beatrice Reimertz fick diagnosen Hodgkins när hon var 17 år. När jag fick diagnosen var det hennes blogg jag hittade och läste. Att läsa det hon skrivit gjorde att jag fick rysningar i hela kroppen. Var det så det skulle bli? Var det så att ha cancer? Jag satt och läste och grät, jag blev rädd för det som skulle komma att hända, men jag kunde bara inte sluta läsa! Jag är så imponerad av henne! Hon har haft det fruktansvärt, men hon har klarat det, hon är cancerfri och jag hoppas att hon är friskförklarad om fem år! Precis som mig så vill Beatrice att flera ska klara kampen, hon har startat en insamling till Barncancerfonden med en önskan om att den fjärde stolen inte ska behöva stå tom. Gå gärna in och kolla på insamlingen och om ni vill får ni gärna skänka en liten slant. Varenda krona är värdefull! För att komma till insamlingen, tryck här.

Jag hoppas att ni alla vill vara med och kämpa!