2011-08-02
 14:08:19

Insamling

Man ofta hur folk klagar på att de är trötta, har värk, hur tråkigt det är i skolan eller på jobbet. Är detta bara för man tar allt självklart? Ibland är det som att en del klagar bara för att de ska. Givetvis att man är trött ibland, kanske gått miste om några timmars sömn. När man blir äldre får man värk, det bara är så, varför klaga över det? Självklart kan jobbet och skolan vara tråkigt, jobbigt och stressigt. Fast om det är fruktansvärt jobbigt och tråkigt hela tiden och om man klagar över det för mycket, trivs man då? Är det rätt ställe att jobba på eller rätt utbildning man har valt? Frågan jag ställer mig är om det blir bättre av att klaga? Försvinner tröttheten, värken och allt det jobbiga då? Jag själv har ofta klagat, det är så de flesta av oss fungerar. Men sen jag blev sjuk har jag fått en helt annan syn på de. Så trött som jag varit under behandlingen har jag aldrig varit innan, så ont som det gör i benen när jag får stickningar har jag aldrig haft innan och så mycket som jag saknar skolan och jobb har jag aldrig gjort, men så lite som jag klagat detta året har jag aldrig gjort innan. Däremot tycker jag att alla andra klagar mer, är det för att man lägger märke till det och jämför med sig själv? Att alla andra ska vara glada för att de är friska och klarar av att jobba men att de inte uppskattar det, medan jag hade gjort vad som helst för att inte ha missat skolan i våras och kanske till hösten och sommarens jobb.

Att ha Cancer är tufft. Men jag har haft tur, jag har klarat mig fint. Vissa dagar har varit bra medan andra dagar har varit skit, men det finns de som får kämpa sig igenom varje dag och inte vet om de ska klara sig överhuvudtaget. Många får dödsångest redan när de får diagnosen. Medan ångesten för andra sakta kommer krypande under behandlingens gång. Nu för tiden är det skrämmande hur många som får cancer. Och många är livrädda för vad som komma skall. Ju bättre behandlingar och så vidare blir, desto fler kommer övervinna sin rädsla för sjukdomen, men för en del kommer det allatid att vara den skiten som tog någon näståendes liv. Jag är glad, jag fick behålla min pappa och om jag klarar mig ifrån infektioner så kommer jag också klara mig fint! Att jag fick behålla pappa gjorde att jag övervann min rädlsa för cancer. (Även om jag skulle få en infektion hoppas jag att jag skulle klara de, men det är sånt man aldrig vet. Cancer är en allvarlig sjukdom och man vet aldrig hur min kropp skulle reagera om jag blev sjuk).

Nog pratat om mig.
Cancer tar många personers liv. Jag vill att fler ska överleva och övervinna sin rädsla. Se att ingenting är omöjligt. Men för att detta ska ske krävs mer forskning och utbilning. Barncancer fonden ser till att drabbade barn, ungdomar och deras familjer att får den vård och det stöd de behöver under behandlingen.

Beatrice Reimertz fick diagnosen Hodgkins när hon var 17 år. När jag fick diagnosen var det hennes blogg jag hittade och läste. Att läsa det hon skrivit gjorde att jag fick rysningar i hela kroppen. Var det så det skulle bli? Var det så att ha cancer? Jag satt och läste och grät, jag blev rädd för det som skulle komma att hända, men jag kunde bara inte sluta läsa! Jag är så imponerad av henne! Hon har haft det fruktansvärt, men hon har klarat det, hon är cancerfri och jag hoppas att hon är friskförklarad om fem år! Precis som mig så vill Beatrice att flera ska klara kampen, hon har startat en insamling till Barncancerfonden med en önskan om att den fjärde stolen inte ska behöva stå tom. Gå gärna in och kolla på insamlingen och om ni vill får ni gärna skänka en liten slant. Varenda krona är värdefull! För att komma till insamlingen, tryck här.

Jag hoppas att ni alla vill vara med och kämpa!


Mervi

Vad bra du skriver om hur mycket vi klagar alldeles i onödan.Håller helt med dig.


När livet får en andra chans - Kampen efter cancern

Åh vad glad jag blir Therese! Följer din blogg varje dag, och när jag tittade in igår och läste detta så blev jag tårögd faktiskt. Så fint skrivet..



Försår att du blev rädd när du läste min blogg i början, det skulle jag också ha blivit om jag hade varit i din sits. Men alla reagerar sååå olika. Jag var/är en så kallad "extrem patient", ingen läkare har sett någon reagera så hårt på den behandlingen som jag fick. Hyper känslig mot allt..



Tänker på dig och hoppas att du får en lösning på dina stickningar i benen! Kan inte minnas att jag själv har haft det, som tur är!



Hur många behandlingar har du kvar nu föresten? :)



Kram på dig!!





PUBLICERAT: 2011-08-03, 23:01:31 | URL: http://bissy.blogg.se/

KOMMENTERA DETTA INLÄGG:

« NAMN Spara info?

« E-POST (publiceras ej)

« URL

Kommentar: