Therese Karlsson

Har precis kollat på kvällens dokumentär på tvåan, Barn med cancer. En dokumentär jag säkerligen inte hade tittat på för ett par år sedan. En kvart innan den började fick jag reda på att den var i kväll. Så då sket jag fullständigt i det jag egentligen skulle gjort. Kände att jag ville se dokumentären. Det är verkligen tufft. Trots att jag är mitt uppe i behandlingen så fattar man inte riktigt.

En kille som var med var på väg att ta sitt liv på sjukhuset. Han tyckte det var så jobbigt. Men i slutet av dokumentären var han färdigbehandlad. Blev så glad av att se honom glad när behandlingen var över.

Dock så är det inte alla som klarar kampen. En tonårstjej, Victoria, hade skelettcancer och hon gick miste om sitt liv. Hon ställde ofta frågor om hur länge de trodde hon skulle leva. Enligt sköterskan ställde Victoria ofta frågor för att se om personalen kunde/vågade svara, hon ville se deras reaktioner. De hade filmat från hennes begravning. Då lipade jag som aldrig förr. I vissa fall kan det vara en lättnad, men det är ändå så fruktansvärt tragiskt!

Jag blev så berörd av dokumentären. Fattar inte att det är cancer som man själv håller på att övervinna. Det är så overkligt när det kommer till sig själv. Nu blev det en ännu större självklarhet att skänka pengar till Barncancerfonden, är det någon mer som känner för det så kan ni trycka in här på Beatrice insamling, http://www.barncancerfonden.se/10084.

När jag hade sett dokumentären så kändes det ännu mer självklart vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill verkligen kunna hjälpa sjuka barn. I framtiden vill jag verkligen prova på att jobba på Lekterapin. Vi får se om jag kommer så långt, men det är en önskan jag har. Och känner jag mig själv rätt kommer jag att kämpa för att komma dit.

Som sagt så kommer ni till en insamling via länken ovanför.
Ni kan komma till Beatrice blogg genom denna länken, http://bissy.blogg.se/. Beatrice är en tjej som, precis som jag, har haft Hodgkins. Men hon är nu cancerfri. Det är hennes blogg jag läste när jag fick reda på att jag var sjuk. Det var där jag läste om hur ett liv med cancer kunde vara. Hon är en stark tjej och det var genom hennes blogg som jag blev inspirerad till att skapa en egen. Att kunna skriva av mig om sjukdomstiden, allt som händer och det som ska komma hända, som man vet innan. Och det jag skriver här är för min egna skull, för att det är skönt att få skriva av sig och sätta ord på sina känslor. Och som jag skrivit innan så är det skönt när jag kan skriva och andra kan läsa och veta hur allt går. Min blogg handlar inte alltid om bara cancern heller, detta är nog för att jag är väldigt positiv och alltid försöker se det positiva. Därför blir det lätt att jag skriver om vad jag gjort och som gjorde mig glad, i stället för att varje dag skriva att jag är trött.

Men nu när jag ändå skriver så kan jag ju ta upp att jag är väldigt trött. Men vi ska strax gå och sova. Christian ska upp tidigt imorgon för skolan börjar igen. Är verkligen avundsjuk. Jag vill också börja skolan igen. Men vad hjälper det att jag vill? Inte ett skit. Skolan får jag ta när jag är färdigbehandlad och när jag återhämtat mig.

För att knyta ihop detta inlägget med där jag började så börjar jag tjata om dokumentären igen. Om det var någon som missade dokumentären men som vill se den så kan ni gå in och kolla på den på svt.se.
Nu är det dags att krypa ner i sängen.
God natt!