Therese Karlsson

Idag är det exakt två veckor sedan jag blev klar med min behandling. Helt underbart!
Men samtidigt som man har den där härliga känslan om att den fruktansvärt långa behandlingen är över och att den där äckliga cancern är borta så kommer ångesten sakta krypande. Den där ångesten om att det nu är dags att styra upp livet igen. Har fortfarande tid på mig för återhämtning. Ganska så lång tid egentligen, men eftersom själva behandlingen har gått så fort så varför skulle tiden nu i höst/vinter inte gå lika fort?
Snart ska jag ju börja skolan igen och då vet jag att jag måste lägga 8 timmar/dag på den. Funderar på hur jag ska orka det. Nu blir jag ju trött när jag varit iväg ett par timmar. Jag vet att jag är iväg mycket och flänger nu, men gör jag ingenting på dagarna så får jag ju panik. Men när jag väl gjort det jag vill så orkar jag ju ingenting. Hur ska det då gå att gå i skolan, träna, ut med hunden och göra det som ska göras hemma? Bra fråga, det återstår väl bara att se hur det går till våren. Får ta en dag i taget helt enkelt....

När man blir sjuk vänder livet på ett par sekunder. Önskar det vore likadant när man är "frisk" igen. Men så är det ju tyvärr inte...