2011-11-01
 20:40:02

9 månader

Idag är det exakt nio månader sen jag var på vårdcentralen för att kolla upp mina knölar på halsen. Blev massa prover och oron låg och gnagde i magen. Läste på internet vad det skulle kunna vara och därmed blev oron större. Oron över att det skulle var cancer. Men alla försökte lugna mig, att det säkert inte var något allvarligt. Men jag vågade inte hoppas för att jag inte skulle bli besviken utan jag var förberedd. den 2 februari fick jag åka in till Växjö för punktion då de sög ut vävnader från kötlarna. Resultatet skulle jag få veta på fredagen samma vecka, alltså den 5 februari. Men redan på torsdagen ringde läkaren fårn vårdcentralen och ville att jag skulle komma ner så fort som möjligt. Den där oron som hade legat och grott i magen blev helt plötsligt ännu större. Läkaren ringde ju en dag tidigare än vad hon skulle och ville att jag skulle komma ner så fortjag kunde. Ringde till Christian som var i skolan, lipade som fan och han lovade att han skulle komma hem. Ringde mamma och lipade. Hon kom direkt. Och ringde pappa som sa att det inte skulle vara något allvarligt. På vårdcentralen träffade vi läkaren som pratar dålig svenska så vi inte fattade någonting. Hon sa inte vad de var utan sa bara att det skulle gå bra. På frågan om det var något allvarligt svarade hon inte riktigt. Eller om hon sa att det inte var så allvarligt. I vilket fall som helst så trodde jag henne inte. Fick en tid hos hematologen. Ringde pappa och sa var de sagt, han sa att han bara trodde de skulle operera bort knölarna. Men han måste fattat vad som var på gång. Vi bytte läkare så jag skulle få samma som honom. På fredagen när jag skulle till hematologen så var inte pappa med. Han tyckte inte vi kunde komma allihopa, men det tyckte läkaren. Senare förstod vi varför. Tog massa prover. Och fick sedan beskedet. Domen löd Cancer. Det som en del säger inte händer en själv. Och vi som redan haft det i familjen. Tårarna strömmade nerför kinderna och jag ville bara bort. När vi fått veta vad det var och läkaren kännt igenom min kropp om de kändes på några mer ställen så var det dagsför benmärgsprov. Tog med mig pappa som stöd eftersom han gjort det. Han sa att det var en häftig känsla men att det inte gjorde så ont. Han hade rätt att det var ganska så häftigt, men fy fan vad ont det gjorde. Efteråt fick jag veta att det var det värsta pappa varit med om. Efter 7 månader med cellgift är det äntligen över och cancern är borta. Väntar på röntgen resultatet som jag skulle fått i början av förra veckan. Och så ska jag väl snart operera ut porten hoppas jag. Vill bli av med den och av med sprutorna. Och idag har jag ätnligen kommit igång med träningen. Har varit på gymmet. Crosstrainen var det som gällde idag. Får börja lite lugnt så jag inte sliter ut min kropp. Måste ringa sjukgymnasten också, så jag får en tid så jag kan få hjälp att lägga upp träningen. Får ringa imorgon. Nu blir det tv resten av kvällen och så sängen tidigt ikväll, skönt.



KOMMENTERA DETTA INLÄGG:

« NAMN Spara info?

« E-POST (publiceras ej)

« URL

Kommentar: