Therese Karlsson

Känns som att det är något som växer ut genom bröstbenen. Har fått en liten knöl där och jag hoppas innerligt att det inte är det som jag tror de är. Vill inte att de nästa vecka ska säga att jag har skiten i bröstkorgen också. Räcker med de på halsen.

Fattar inte varför just jag av alla har fått de här… Vi har haft tillräckligt med skit i vår familj… Vill inte att min familj och släkt ska behöva gå igenom det här en gång till. Vill inte heller att Christian och mina vänner ska behöva gå igenom detta. Att stå vid sidan och kolla på men inte kunna göra någonting. Allting kommer bli bra, det har vi ju bestämt oss för! Pappa har klarat det och då ska jag med göra de, han säger att jag är lika seg och envis som honom! Men jag börjar bli rädd, rädd för allt som komma skall. På torsdag är det operation igen. Inget att vara speciellt orolig över, blir inte sövd men ska ha med mig min moster. Hon ska vara med mig och hålla mig i handen under operationen. Det jag börjar bli rädd för är hur livet kommer bli när behandlingen dragit igång. Försöker förbereda mig så gott jag kan, men jag tror aldrig att man blir tillräckligt förberedd. Jag vet att pappa tillbringade mycket tid i sängen för att han var supertrött, detta förbereder jag mig på genom att fixa en tv som vi ska hänga upp i sovrummet. Där kan jag ligga hela dagarna och kolla på film. Men resten då? Jag får väl helt enkelt ta en dag i taget…

Hoppas att jag inte kommer bli alltför dålig utan att jag kan tillbringa ganska så mycket tid på Öland i sommar. Jag hoppas att jag kommer vara någorlunda pigg så jag kan vara med på Sofies student, ska köpa ett nytt objektiv till min kamera så kan jag ta massa fina bilder på henne på studentdagen. Jag hoppas också att detta året kommer gå fort. Mitt mål är att bli frisk och när jag uppnått det målet ska vi åka utomlands, de har vi bestämt! Jag har tillsammans med mina flickor också bestämt att vi ska fira rejält när jag är frisk, laga riktigt god mat tillsammans och dricka en massa vin.

Det är precis som Jonas, min läkare, sa till mig. Att det kommer ta ett par veckor som jag tycker att det inte händer någonting. Att de är sega inne på sjukhuset. Det jag vill veta nu är när de ska sätta igång med cellgift. Vill kunna förbereda mig på det också. Så väntar innerligt på tid för nästa besök på hematologen. Få veta hur allt spritt sig och hur mycket det egentligen är. När de ska sätta igång med behandlingen och vad de finns för biverkningar på just det cellgiftet som jag ska få. Jag behöver snart också kanske prova ut peruk, har ju visserligen bestämt mig för att jag knappt ska tappa något hår, men kan vara bra att ha en i alla fall…

Allting har hittills känts så overkligt, men sanningen börjar komma ifatt mig. Är glad att jag har familj, släkt och vänner som finns där och stöttar mig igenom detta. Utan dem kommer jag aldrig att klara av att besegra cancern.

Ser i alla fall fram emot kvällen, ska in till Växjö till min kära kusin Johan för att laga mat och kolla på film! Supermysigt! Men det är några timmar till dess och har en del saker att göra innan.  Måste diska och egentligen plugga. Hatar måsten, men det är skönt när man gjort allt man måste och kan göra lite vad man vill.