Therese Karlsson

Allt började i november 2010 då jag var väldigt förkyld och hes. En av mina lymfkörtlar i halsen svullnade då upp och blev jättestor, vilket jag inte tyckte var så konstigt med tanke på hur förkyld jag var. Tiden gick och den stora körteln blev mindre, samtidigt som det var nya körtlar som poppade upp på halsen.

Måndagen den 31 januari 2011 kontaktade jag vårdcentralen för körtlarna varit svullna så pass länge. Jag fick tid dagen efter. Så på tisdagen gick jag ner till vårdcentralen i hopp om att de skulle säga att körtlarna bara var svullna på grund av någon infektion. De tog urinprov och sju rör blod, sedan fick jag en tid på punktionsmottagningen redan dagen efter för att läkaren på vårdcentralen ville att vi skulle kolla upp dem riktigt.

På onsdagen åkte jag och Christian (min sambo) först till Linneryd och hämtade mamma och sedan körde vi in till punktionsmottagningen i Växjö. Jag var jättenervös men sköterskan och läkaren var jättetrevliga så blev lugn ganska så snabbt. Sedan gjorde de själva punktionen, de sög då ut vävnader ut mina körtlar på halsen för att sedan kunna analysera dem och se varför de är så stora. De stack mig fem gånger, ibland med en liten nål och ibland med en större nål. Den stora nålen gjorde jätteont. Läkaren sa att vårdcentralen i Tingsryd skulle ha provsvaren på fredagen samma vecka.

Men redan på torsdagen ringde läkaren på vårdcentralen och sa att de hade hittat ”något” som inte stämde. Hon ville att jag skulle komma ner till vårdcentralen redan samma dag. I ren panik ringde jag till Christian som var i skolan nere i Karlskrona, han lovade att han skulle komma hem så fort han kunde. Sedan ringde jag till mamma som lovade att hon skulle komma ner till mig direkt. När jag ringde till pappa så sa han att det inte var någon fara, att man brukar operera bort fettknölar och att det säkert var därför som jag skulle ner dit. På vårdcentralen blev vi inte så mycket klokare av vad det var, läkaren som har utländsk bakgrund och pratar väldigt dålig svenska sa att de hittat förhårdnader i körtlarna och de vill fortsätta att kolla upp det och de hade därför bokat en tid hos hematologen på fredagen. Mamma ställde massa frågor och läkaren visste inte vad hon skulle svara, allt kändes så rörigt och osäkert men hon försökte lugna oss genom att säga att det inte var något farligt. Jag trodde inte henne…

På fredagen körde jag och Christian för andra gången den veckan upp och hämtade mamma innan vi skulle köra in till Växjö. Väl uppe på hematologmottagningen tog de ytterligare sju rör blod för mig innan det var dags att träffa läkaren, han började nästan direkt med att fråga om inte pappa var med, pappa går nämligen också hos den läkaren som jag fått som huvudläkare. När vi var inne på rummet så började han fråga hur hela processen gått till och även vad de på vårdcentralen hade sagt till oss om provsvaren. Vi svarade precis som de sagt att de hittat förhårdnader i körtlarna. Läkaren, Jonas, sa då att det är samma sjukdom som min pappa haft, Hodgkins sjukdom. Vi trodde inte de var sant… De har tidigare sagt att den inte är ärftlig och därför trodde vi inte det var möjligt. Det brast för både mig, mamma och Christian, de fick bara inte vara sant. Men det var det.. Mamma ringde till pappa, som i sista sekund bestämt sig för att han inte skulle följa med, och sa att han skulle komma. Han undrade vad det var och mamma berättade. Jag hörde hur han bara skrek rätt ut. Att det inte var sant.. Pappa kom upp till sjukhuset direkt och jag var så glad att se honom. Efter att läkaren undersökt mig var det dags att sätta igång med de första proverna, det var då benmärgsprov som stod först på listan. Jag ville ha med pappa eftersom han gått igenom exakt samma sak så han vet hur det känns. Det som känns värst var helt klart bedövningen. När den hade verkat så skrapade/tog de bort en bit av min benmärg, det stack i hela benet på ett sätt som är svårt att förklara. Efter det så skulle de suga ut vävnad från benmärgen, pappa satt jämte och sa att det var en jättehäftig känsla. Läkaren förvarnade och sedan sög det till i hela benet, kändes som att det de sög ut satt nere i tårna, den känslan var jätteobehaglig. Efteråt fick jag veta att det var det värsta pappa varit med om. Sedan var fredagens läkarbesök över.

Det är så långt som jag kommit än så länge. Nu väntar röntgen, undersökningar och operationer. När detta sker vet jag inte än men jag kommer skriva så fort jag vet någonting. Efter att de är genomförda så kan de bestämma vad och i vilken utsträckning jag ska få cellgift och om jag ska få strålning.